Det är fantastiskt väder idag. Jag har suttit ute mestadels av eftermiddagen, solat, läst så länge vi båda andras, som är fjärde boken i twilight serien, ätit lakritspuck, solat lite till, läst lite till, kom på att jag bränt mig, gick in, lyssnade på Bruce satte mig här igen, och nu känner jag lukten av vår fina, ny grill. Det enda minuset med dagen är gårdagens utgång som gör sig till känna i form av lätt illamående och trötthet. Men lätt att det var värt det! :D

När jag sitter utanför vårt hus, på framsidan, i pappas pimpim-stol, kommer min sötnos till granne ut. Han är fem år och värdens olydigaste. Han frågar som vanligt vad jag gör, jag säger att jag läser, "haa" säger han, lätt uttråkad. "Ert staket är trasigt" säger han och börjar banka med handen på en bräda i vårt staket. "Ajdå", säger jag, "det var ju inte bra." "Nä" säger han då, "hammare?" Åhnä tänkte jag, ifall den lille krabaten kan väsnas så, med bara en liten, liten hand, hur mycket låter det då inte med en hammare? Med tanke på mitt tillstånd hoppas jag att gud förlåter mig för den kommande lögnen. "Nej, vi har inte det.." Han rusar in till sig, och genom det öppna köksfönstret hör jag han skrika: "Hammare mamma! Hammare!" Jag tackar gud att hon har sinnesnärvaro nog att fråga varför i allsindar hennes femåriga son behöver en hammare, till svar får hon "Hammra". Jaha, vad bra tänkte jag, då var alla oklarheter utredda. Som tur var känner hon sin son väl för att neka honom hammaren. Han surar i två sekunder och bestämmer sig sedan för att cykla på sin polismotorcykel-cykel (han har döpt den själv). Jag frågar hur länge han orkar cykla, han svara: "Tills jag ska lägga mig" "Jaha, men det är ju snart ju!" "nej" lätt förnärmad "jag ska vara uppe till sent!" "Jasså?" säger jag "Hur sent?" "Till halv hundra miljader" svara han då. Jamenvisst, dummt av mig att inte tänka på det! Haha!

Amanda - Tusen tack för igår tjejer!