Som en viss fröken Linnéa Andersson hade sagt om hon befann sig i mitt tillstånd. Jag har haltat fram som en invalid gammal indianhövding hela dagen, och det första Ida gör är att skratta! Jag borde utkräva hämnd för allt jag får stå ut med när det gäller henne, eller iaf någon sorts social ersättning. "Tack för att du räddar staden från ett utav alla dessa missfoster" borde det stå i mitt stipendium! Ifall jag får säga mitt...

Anyway... Helt plötsligt blir det utgång för Petersson/Gustafsson-duon. Älska är ett väldigt starkt ord, men i detta tillfälle är det tillåtet att använda det, då vi faktiskt älskar det.

Nej, usch vad jag svamlar.. Jag borde börja sminka mig, eller börja supa. Det borde vara det sista då jag vill får bort knäontet..

Amanda - Jag får svälja ner panodilen med cider så blir det kalas! :P