Idag har jag varit borta nästan hela dagen. Åkte ut för att prata med chefen på Öyane sykehjem. Skulle vara där klockan 1, så 11:50 var jag fullt påklädd och påväg ner till bussen.
Nej, jag skojar inte. Jag är alltid så extremt nojig med tider när jag ska någonstans. Bussen ut till hundvåg tar 10 minuter, 20 när det är mycket trafik. Först tänkte jag ta den bussen som gick 11:52, men behörskade mig. Då skulle jag vara dä ute senast 10 över, och vad skulle jag då slå ihjäl 50 minuter med? Gå från busshållsplatsen till hjemmet? Tror inte det, tar nämligen bara 5 minuter att gå. Istället tog jag bussen som gick 12:07.

Om vi ska sammanfatta det hela:
11:50 gick till hållplatsen
11:55 står på hållplatsen
11:56 förbannar mig själv att jag är en sån otidsoptimist
12:05 börjar oroa mig för att jag missat bussen
12:06 blir arg på mig själv för jag vet mycket väl att bussen inte har gått förbi
12:07 börjar fundera på om bussen blivit inställd
12:08 börjar komma på ursäkter för min sena ankommst, pga den inställda bussen
12:09 rabblas Emmas ord i huvudet: Du har tid att missa två bussar om det är så!
12:10 Emmas röst i huvet igen
12:12 BUSSEN KOMMER!
12:13 sätter mig så att jag ser vägen
12:14 tänk så har jag glömt var jag ska hoppa av?!
12:15 går igenom gårdagen i huvudet och mins vägen utan problem
12:30 hoppar av bussen.
12:31 förbannar mig själv (ännu en gång) att jag är en sån otidsoptimist
12:32-12:50 vandrar runt
12:51 går in på hjemmet och frågar efter chefen.

Amanda - Jag blir så trött på mig själv!!